Det var i en artikel i skånska Dagbladet som jag först fick upp ögonen för Marieholm och paret Kristina och Johan. Artikeln målade knappast upp byn i sköna dager, tvärtom handlade den om att det finns så många fastigheter där som står ovårdade. Ett av exemplen var en gul tegelvilla med förbommade fönster. Till bilden fanns dock en kommentar från ägarna, som sa att de renoverade för fullt men att det tar tid, då de vill göra det på ett bra byggnadsvårdsmässigt sätt. Detta fångade mitt intresse och jag kontaktade dem. Jag var nyfiken på att få se och höra en annan bild från byn än den som målades upp i artikeln.
Från huvudstan till Marieholm
Kristina och Johan är verksamma inom konstbranschen och flyttade ner till Marieholm från Stockholm 2018, då flyttade de hade hittat en stor lokal att bedriva sin verksamhet i. Att det blev Marieholm var delvis, men inte helt, en slump. De hade tre kriterier när de letade efter sin nya plats: det behövde finnas en grundskola, en mataffär och en tågstation. Allt det fanns i Marieholm
Under sina första år i Marieholm lärde de känna byn, och blev med tiden även bekanta med den lilla gula tegelvillan som de passerade ibland. Den låg på änden av den gamla huvudgatan och de tyckte alltid att det var något visst med det. Under åren fick de även följa förfallet, som det lätt bli med hus som står tomma.
Rivas eller räddas
Men så kom det en dag då ryktet nådde dem att husets höll på att säljas för att rivas. Ägarna hade gått bort och huset hamnat i ett dödsbo, tillsammans med flera andra fastigheter i byn. De kände att det var dags att agera. Sagt och gjort kontaktade de kvinnan som stod som ny ägare och lade ett bud. De hade sparat ihop ett kapital som egentligen skulle gå till att lägga bergvärme i sin andra fastighet, men de valde lägga dem på det lilla huset istället. De kunde på så sätt köpa huset utan lån för 250 000 kronor.
Huset hade stått obebott i minst 50 år när de tog över det 2022. När de klev in väntade hussvamp, skadedjur och rum fyllda av bråte. För många hade det varit en skräck, men paret lät sig inte skrämmas. Med hjälp av en lokal bygghantverkare gick de igenom sina idéer och planer för huset, och fick bekräftat att de var realistiska. Därifrån började deras resa – inte snabb, inte enkel, men med en tilltro till att de skulle fixa det.
Renoveringen
Huset är från runt 1880-talet och paret vill bevara så mycket som möjligt av dess själ. De håller sig därför till byggnadsvårdsmässiga tekniker och har valt att behålla alla rum som de är, så när som på att flytta några dörröppningar ett par decimeter. Det är en balansgång mellan att bevara det som finns och att anpassa det till de behov man har idag.
När jag kommer dit så är de flesta golven öppna ner till grunden, som de är i färd med att fylla efter rekommendation från hantverkare. De har även börjat att tilläggsisolera väggarna, som de skalat ner till bara teglet, med 50 mm lättbetong. Just sådant här material är perfekt att hitta begagnat på nätet, eftersom det är sånt som ofta blir över vid andra byggen. De har åkt kors och tvärs på annonser och pusslat ihop sitt behov av isolering på så vis, vilket visserligen har tagit sin tid men sparat dem pengar. Det är ett exempel på hur man med tid, tålamod och kreativitet kan hålla nere kostnaderna på en renovering.
Att inte stressa
Jag frågar hur dem hanterar de gånger som motstånd eller motgångar uppstår – hur orkar de hålla lågan uppe? Det snabba svaret är kort: de stressar inte. De har ingen tidigare erfarenhet av att renovera hus så det tar sin tid i början, men lär de sig hela tiden. Kunskapen hämtar de från böcker, Youtube och att rådfråga sakkunniga hantverkare. Det resonerar som så att det inte kan bli sämre än det skicket som huset var i när de tog över det. Det kan bara bli bättre. De jobbar också mycket i perioder – mer på sommaren och lite mindre på vintern – beroende på hur deras övriga liv och jobb ser ut.
I och med att de inte har tagit något bygglån på huset så har det ingen gäckande stress av att bli klara och få huset inflyttningsbart vid en viss tidpunkt. Det gör att de kan pausa när orken tryter, vänta med vissa moment tills de hittat det material de behöver begagnat och att testa och göra om. Det försöker arbeta strategiskt genom att ta ett rum eller ett moment i taget, så att det inte blir övermäktigt. Men visst händer det att de blir trötta på det hela. Då kan de antingen gå hem eller byta till en annan, för stunden roligare, uppgift. De har också mycket stöd i varandra och tror att det här hade varit mycket svårare att göra detta själv.
Några kloka råd på vägen
Det finns väldigt många sätt att göra saker på och någonstans måste man bara välja vilken metod man vill köra på och börja. ”Om man skulle lyssna på alla så kan man inte göra något”, konstaterar Kristina. Deras råd till andra som funderar på att påbörja den här resan, eller står mitt i den, är just att bara börja. Ni lär er längs med vägen. ” Man måste få göra fel för att få lära sig”, avslutar Johan.
Detta porträtt är skrivet inom det LAG-ägda projektet Hitta Hem i Mitt Nordväst, i syfte att visa på levande exempel på vad ett ödehus kan möjliggöra för riktiga människor. Känner du till ett ödehus, äger du ett själv eller blir du inspirerad av Kristina och Johan att ta dig an ett själv? Gå till projektets sida och ta reda på hur du kan ta första steget.
Gå till Hitta Hems startsida