”I Sverige finns det cirka 300 000 jägare enligt en undersökning som Novus publicerade 2022 på uppdrag av Svenska Jägareförbundets medlemstidning Svensk Jakt. Ungefär dubbelt så många säger till Novus att de jagat under året. 1,3 miljoner svenskar över 18 år uppgav i undersökningen att de själva jagar eller har en familjemedlem som gör det. Störst andel av dessa hittas i Norrland (13 procent) samt i Småland och på Öland och Gotland (åtta procent). I Skåne är vi i skrivande stund cirka 20 000 personer som löst statligt jaktkort och därmed jagar aktivt i någon form.
Jakten är i sig föränderlig och liksom andra fenomen så följer utövandet också sin tidsanda. Under många tusen år var Sverige ett jägarsamhälle där människorna på den plats där de bodde och verkade också förvaltade viltet och skogen, marken och resurserna. Idag styrs jakten av politiska beslut från Stockholm och av EU. Beslut som sedan starkt berör våra lokalsamhällen, då ett regelverk likt en mall ska passa alla olika förutsättningar. Naturligtvis fungerar det inte i praktiken.
Samhällets utveckling till trots, så har vi människor inte ändrats ur ett evolutionärt perspektiv. Och vi är alla fortsatt beredda att se mat på bordet som en rättighet. Att jaga i dag är ett privilegium som man bör vårda ödmjukt och ur ett kunskapsperspektiv. Det är inte en från gud given rätt längre att gå ut och nedlägga det man behöver. När jag jagar med min åttaåring så syftar det till att lära honom om natur, vilt och respekt. Han har idag valt att äta kött, och som förälder som jagar anser jag att det är en del av hans utbildning att också ha en god uppfattning om var all mat han äter kommer från.
Gemensamt för majoriteten jägare är fortsatt att få ta del av det fantastiska kött som både är ekologiskt och naturligt då djuren går fritt tills den dag de skjuts. I skogen finns inga trånga stallar, industristressade djur eller slakttransporter. Parallellt med detta så blir klyftan allt större mellan de som viltvårdar, förvaltar och jagar och de som ser jakten som ett nöje för de som har råd, och för de som trots att det inte längre är nödvändigt, ändå fortsätter att jaga vårt svenska vilt. Från att allmogejakten förr var ett sätt att förse familjen och gården med mat, har jakten alltmer blivit något många ägnar sig åt som ett rent intresse och livsstil.
Jakten är en stigmatiserad fråga. Och dessa frågor tenderar att polariseras ganska statiskt över tid. Vi ser det bland annat i den motståndsrörelse till jakten som vuxit fram och tar plats i det offentliga rummet. I begreppet ryms också mer ljusskygga grupperingar som medvetet hotar, vandaliserar, misshandlar och hänger ut enskilda företrädare för jakt och jaktfrågor med namn och adress, och uppmanar till handling mot dem och mot deras anhöriga. En del i detta är också att sprida desinformation på sociala medier och på forum som Flashback.
Att jaga är således inte bara att jaga. Sedan jag blev en del av jägarsamhället så har jag träffat på båda sidor. Jag har när jag skrivit om vargfrågan fått telefonhot och mejlhot från både de som till varje pris vill låta vargen vara orörd i våra samhällen, och de som har en absolut nolltolerans för antalet individer. I sak uttrycker sig båda lika hotfullt när det kommer till en extrem.
Det är som i alla andra starkt polariserade debatter önskvärt att den sansade mitten på båda sidor finge göra sina röster hörda. För att citera Stig-Björn Ljunggren (ledare Sydöstran 2023-12-12):
”Verkligheten är sammansatt.”
Av: Maria Lundgren. Journalist, skribent och kommunikatör för Leader Skåne Mitt Nordväst och Leader nordvästra Skåne med Öresund
Texten är ett utdrag ur en essä från 2023 under samma namn.