Har de tänkt på hur mycket som bygger på ideellt engagemang?
Ibland vill jag verkligen fråga våra politiker, och de som styr över våra medel: ”Vad skulle hända om vi människor slutar engagera oss ideellt?” Forskningen visar tydligt på att medborgerligt engagemang är en grundpelare i ett starkt och levande demokratiskt välfärdssamhälle. Genom att engagera oss ideellt skapar vi möjligheter och förutsättningar för tillit, delaktighet och demokrati. Och chansen är 57 procent större att vi som bor på våra landsbygder arbetar ideellt, jämfört med de som bor i en storstad. Varför är det så?
Ideellt engagemang ger förutom andra egennyttiga värden, också människor möjlighet att påverka samhällsutvecklingen, uttrycka sina värderingar och bidra till att lösa gemensamma problem. Det fungerar därmed både som ett uttryck för individers vilja att bidra och visa solidaritet och som en samhällsresurs som stärker demokratins funktionsförmåga och samhällets motståndskraft. Men vad händer om den här kraften börjar försvagas?
När välfärden drar sig tillbaka
Vi ser redan tecken på förändring. Välfärdsstaten drar sig tillbaka på flera områden, vilket gör att fler människor behöver kunna förlita sig på civilsamhällets stöd. Och i tider av ekonomisk osäkerhet och stigande kostnader ökar behovet av ideella insatser ännu mer. Samtidigt växer ekonomiska klyftor, polariseringen ökar och demokratiska fri- och rättigheter är under press – både globalt och här hemma. Det är en utveckling som borde få oss att stanna upp och fråga: vem tar ansvar när staten inte gör det?
Den svenska forskningen utgår från att människor i landsbygder engagerar sig ideellt på grund av sämre tillgång till offentlig service. Där tilliten utvecklas mellan människor under en långvarig kamp för att möta de strukturella utmaningar som slår allra hårdast mot vårt lokalsamhälle. Det finns många exempel på hur organisationer i lokala civilsamhällen i landsbygderna agerar för att lösa en situation där till exempel livsmedelsaffären, den lokala skolan, bensinmacken, busslinjen eller vårdcentralen har lagts ner. För att civilsamhället ska kunna bidra till lokalsamhället behöver det dock någon form av infrastruktur i form av mötesplatser, nätverk mellan människor som är aktiva i ideella organisationer och tillit som gör att människor är villiga att engagera sig.
Värdet av Leadermetoden
Under den senaste EU-programperioden (2014–2023) genererade Leader i Sverige ideellt arbete motsvarande 1 767 helårstjänster. Det är en enorm kraft som inte bara handlar om ekonomi – det handlar om demokrati, rättigheter och framtiden för våra landsbygder. Inför kommande EU-programperiod, som startar 2028 så ser vi nu både risker och möjligheter. Det är visserligen fastslaget att Leader kommer att vara fortsatt obligatoriskt i varje EU-medlemsland. Men samtidigt så finns det inga öronmärkta pengar för detta som i exempelvis nuvarande period. Det är helt enkelt upp till varje medlemsland att bestämma hur finansieringen ska se ut.
I ett scenario där Leader i Sverige ges mindre utrymme (läs mindre ekonomiska muskler) så drabbar det inte bara den generation som nu förväntas stärka vår försörjning av livsmedel och annan produktion inom lantbruk och skogsbruk. Det drabbar också den demokratiska aspekten som civilsamhället utgör. Om vi inte har en plats att verka på som också ses som värdefull att satsa på, och man tar ifrån oss de möjligheter som en landsbygdsutveckling genom Leadermetoden erbjuder – vem tar ansvaret för det som vi människor utanför städerna behöver? Vem ska mobilisera allt det engagemang som behövs för att vi som bor på en plats ska få tillgång till service, en rik fritid, kommunikationer, mötesplatser och utveckling? Leader ÄR en viktig del i den infrastruktur som man gång på gång menar är så nödvändig för civilsamhället. Och om Leader får mindre utrymme, vem säkrar den bärkraften framöver?
”Men kan man inte bara flytta?”
”Men – kan man inte bara flytta om man inte trivs där man bor” säger kanske någon nu. Och jo visst kan man fly från problemen, men de slutar ju inte att existera för det.
Enligt European Parliamentary Research Service (maj 2025) är cirka 57 procent av gårdsförvaltare i EU över 55 år och endast 12 procent under 40. Detta innebär att en majoritet kan gå i pension inom tio år. Samtidigt vill EU fördubbla andelen unga jordbrukare från 12 procent till 24 procent innan 2040. En studie från SLU visar att ägarskifte involverar identitet, familjestruktur, finansiering och nätverk – och beskrivs som centralt i jordbrukets fortlevnad.
Vi står alltså inför ett av de större ägarskiften som ägt rum i modern tid inom lantbruket och skogsbruket. Och då undrar vi: Vem vill eller kan producera livsmedel i ett vakuum? Vem vill verka i ett lokalsamhälle som har tillåtits att dö? Och orkar vi verkligen engagera oss ideellt på sikt, om det inte vinner gehör hos de som har makten över medlen? Ska vi låta civilsamhällets engagemang urholkas, eller ska vi värna den kraft som håller ihop våra lokalsamhällen?
Maria Lundgren, Leader Skåne Mitt Nordväst