Såhär kan du ju inte skriva, Maria???

En då 31-årig kvinna – jag -som på max 1 000 ord ska berätta för 120 000 prenumeranter om deras landsbygder.
           – Såhär kan du ju inte skriva?

Det blir knäpptyst i telefonen. Kollegan, som nu är uppenbart besviken, är en förebild. Han guidar mig i min yrkesroll och mitt skrivande. Jag har just författat en betraktelse om land och stad för Svensk Jakt, Jägareförbundets medlemstidning, som jag jobbar för, och bett honom läsa innan publicering.

Jag tittar på skärmen framför mig och läser sedan högt för mig själv. Jag hör meningarna, nu med vårt samtal i färskt minne, uttalade på kollegans eftertänksamma dialekt. Jag ser personen i texten, hon ställer sig längst fram i bilden. En då 31-årig kvinna – jag -som på max 1 000 ord ska berätta för 120 000 prenumeranter om deras landsbygder. För en målgrupp där många levt och verkat utanför staden, i symbios med våra gröna näringar, hela sina liv. Många i generationer bakåt. En målgrupp som kämpar mot den förtroendevalda demokratiska processen som tar ifrån dem möjligheten att fatta beslut på lokal nivå. En målgrupp som själva vet vad just deras plats behöver, men som ofta inte har mandat att handla utifrån denna kunskap.

Någon annan berättar istället för dem hur saker ska gå till.

Liksom jag just gjort i texten som kollegan läst.

 

I våras lyfte Lovisa Westling, verksamhetsledare för Leader Lappland, modigt sina fördomar om Skåne här i bloggen. Och kanske är det själva utgångspunkten, att våga konfrontera sig själv? Att kunna erkänna att man inte som enskild individ sitter inne med alla svar?  Att ens eget synsätt kanske inte är andras? Att vi som tur är lär oss med tiden.

Att lära sig lyssna in berättelserna, och inte alltid berätta själv.

Sverige är inte en mall där man kan lägga olika frågor i ett raster som passar in i staden respektive på landet. Sverige är vi som bor och verkar på olika ställen, och det är vi som kan berätta om just vår egen plats, våra egna drömmar, våra mål och omständigheterna vi lyder under. Vi är alla varsin lika värdefull del, men delarna ser inte likadana ut.

Ett regelverk täcker inte in de olika förutsättningar som beror på var man befinner sig. En beslutsprocess kan antas vara demokratisk och rättvis av de som fattar besluten – men kan samtidigt upplevas som djupt orättvis eller felaktig, av dem som berörs.

Vissa delar av Sverige, och vissa platser, får helt enkelt mer än andra. Men det beror inte på att det saknas vilja eller kunskap eller insikt hos de som förfördelas. Det handlar inte om staden eller om landet i sig som fenomen.

 

Idag resonerar jag med större försiktighet. Det är en som sagt en process.

 

Och min text? Jag gick hem, något slokörad, och skrev en ny som jag slapp skämmas för i efterhand.

 

Maria Lundgren, kommunikatör på Leader Skåne Mitt Nordväst