Vi som på något sätt är involverade i arbetet med Leader vet att det är det lokala initiativet som är utgångspunkten. Lokala utvecklingsprojekt skapas och drivs av de som känner till sitt närområde och vet vilka behov av utveckling som finns just där.
Lokal utveckling initieras och bedrivs lokalt – visst låter det självklart? Det gör det, men det är inte alltid så enkelt.
Jag startade min karriär som Leaderhandläggare på den centralt placerade myndigheten som förvaltar stödet – Jordbruksverket i Jönköping. Där fick jag lära mig allt man behöver lära sig som handläggare, bland annat hur politiken för landsbygdsutveckling ser ut på EU- samt nationell nivå, hur många Leaderområden Sverige består av och var i landet de ligger, vilka relevanta IT-system som ligger till grund för arbetet med handläggning och vilka rutiner och regelverk som en handläggare behöver förhålla sig till för att kunna utföra sitt arbete med att handlägga Leaderprojekt. Min tid som handläggare på Jordbruksverket har gett mig erfarenheter och kunskaper jag inte trodde jag behövde och jag är tacksam för det än idag!
Efter ett par års handläggning på Jordbruksverket föll sig livets lott så att jag skulle flytta hem till Ängelholm och byta handläggningen på Jordbruksverket i Jönköping mot handläggning på ett av Sveriges alla Leaderkontor. Handläggning som handläggning, kanske man tänker. Det tänkte jag också. Men den flytten gav mig perspektiv.
Handläggning på en central myndighet är inte detsamma som handläggning på den lokala plats där utvecklingen faktiskt sker. Det är i alla fall min subjektiva mening.
Plötsligt byttes dagarna ifrån att granska PDF-filer på en dator till att rent fysiskt delta på beslutsmöten där ett stort antal kompetenta personer under långa och gedigna diskussioner vägde varje liten pusselbit för och emot projektidéer.
Vad var det då som var den stora skillnaden? Jo, först och främst så insåg jag att handläggningen av Leaderprojekt sker i flera steg och att en handläggare har olika roller beroende på var de arbetar. Det är så det SKA vara, men det hade inte gått upp för mig då att det faktiskt VAR så. Plötsligt byttes dagarna ifrån att granska PDF-filer på en dator till att rent fysiskt delta på beslutsmöten där ett stort antal kompetenta personer under långa och gedigna diskussioner vägde varje liten pusselbit för och emot projektidéer. Möte efter möte för bland annat diskussioner om regel- och ordtolkningar med kollegor på olika enheter byttes mot coachande telefonsamtal eller mejlkontakter för att på bästa sätt kunna vägleda projektledare eller projektdeltagare i att genomföra sina projekt på ett så bra och rätt sätt som möjligt.
Jag minns än idag när jag hade deltagit på mitt allra första LAG-möte där styrelsen hade bestämt sig för att godkänna en projektidé utifrån en förutbestämd poängbedömningsmall. Det var långa och livliga diskussioner kring genomförandekapacitet, om och hur projektet bidrog till den lokala utvecklingen, fortlevnad efter projektets slutdatum och massor av andra bedömningspunkter utöver det. Jag kommer ihåg hur jag åkte hem efter mötet och tänkte: ”Wow, tänk att det är så här det går till när en styrelse prioriterar ett projekt!” Tänk alla de gånger jag hade ifrågasatt motiveringar till styrelsens bedömningar utifrån vad jag läste i en PDF-fil på ett kontor 25 mil bort. Just det gav mig en lärdom som jag bär med mig från då och förhoppningsvis för lång tid framöver: Vilken enorm betydelse det har att vara på plats där det händer!
Tack för uppmärksamheten!
Joanna Persson, tidigare handläggare därifrån, numera handläggare härifrån