Men så var det somrarna på landet. Ett hus i falugult. Och mossan i gräset. Vi lekte tafatt och vi sköt prick med luftpistol. Minns du den där gröna ställningen för tvätt?
Jag tror att vi alla bär det inom oss. Anpassningen. Från stadens innergårdar till landets grönskande minnen.
Det var en rutin. Solstolarna ut i juni varje år. Randiga madrasser. Och sen satt vi tillsammans och åt kakor och drack saft. Min farbrors katt var mer vilsen än vi barn. Han letade gömmor i krypgrunden och vi skrattade när hans nos stack ut, i väntan på mat. Och en plats?
Bakom tomten rann bäcken. Vi lekte vinn bortom bron, och släppte båtar av alla dess slag. Vi anammade mammas barndom med enkelhet och trädde smultron på strån.
Mittöver tomten låg den gamla barnkolonien. Barn på min fars tid kunde få sommarveckor bland tångdoft och kärleken från kor som betade vid havet.
Där växte vi oss starka bland strandrosor och strandtallar.
Sedan växlade livet in. Till tre länder för mig. Otaliga städer och kraven på utbildning. Kanske känner du igen dig? Att någon berättar vad du måste?
Efter 35 år. Jag ville hem. Nu fick det vara nog. Från de sörmländska skogarna och dovviltet och änderna så skiftade något. Vi körde förbi en tomt i nordvästra Skåne och fann ett föralltidhem.
Så allt försköts. Ett skifte från resväska till återställning. Och i de blommande ängar vi anlade, växte mitt barn upp.
Fortsatt spelar Stockholm i mitt hjärta i våra högtalare. Staden jag alltid älskar. Men kära du, Stockholm. Var sak har sin tid. Jag föddes och växte upp bland dina vatten och marker. Men nog finns det plats för fler?
Nordvästra Skåne är mitt hjärtehem.
Maria Lundgren, kommunikatör Leader Skåne Mitt Nordväst & Lokal Utveckling Sverige